Introduktion till den finska sektionen i antologin, red. av Oscar Rossi och Tiia Strandén, Detta är inte fiktion, 18 nordiska poeter (Söderströms 2007, på finska Tämä ei ole fiktiota, Teos 2007)

Översättning Janco Karlsson

Finska

Efter ett längre avbrott medförde 1990-talet någonting av en skolbildning inom den finska lyriken. Kretsen kring tidskriften Nuori Voima med bland annat Jyrki Kiiskinen, Jukka Koskelainen, Helena Sinervo utmanade den urgamla modellen enligt vilken poeten – för att nu tillspetsa det lite – en gång om året bar en plastpåse A4-ark till förlagsredaktören för att tillsammans med henne välja ut ett nytt häfte för “den breda allmänheten”. En viktig satsning av “90-talisterna” var att erövra poesin åt poeterna själva: det blev möjligt och tillåtet att fråga sig varför man skrev som man skrev, och svara på frågan med en teoretisk självförståelse som betraktade de andra poeterna som den primära mottagaren och som först därefter vände sig till den bredare eller smalare – men i vilket fall som helst mer upplysta – allmänheten. Den sist nämnda började också diversifiera och även organisera sig: detta gav upphov till förbundet Nuoren Voiman Liitto och Elävien Runoilijoiden Klubi, som bildades av ett av landets ledande bokförlag WSOY, samt poesiföreningen Nihil Interit, och dessa är fortfarande dynamiska aktörer och initiativtagare på det finländska poesifältet.

På 2000-talet är det redan möjligt att – som en direkt fortsättning på denna utveckling – tala om en separat, livskraftig subkultur inom lyriken. Ett förhållande har dock förändrats radikalt. Om skolbildningen på 90-talet upprätthöll en uppfattning om “en korrekt poesi” (eller två konkurrerande – i slutet av årtiondet uppstod eller skapades nämligen en motreaktion till Nuori Voima-kretsen, de så kallade “gatupoeterna” som i synnerhet förknippats med Åbo), så förefaller den senaste lyriken att präglas av värdepluralism och mångstämmighet. Där Nuori Voima-skolans försiktiga språkrelativism ännu framkallade anklagelser för elitism och för långt driven intellektualism så är det uttryckligen experimentalism på olika nivåer som under de senaste åren förefaller att ha visat vägen och blivit allmänt accepterad uttryckligen i ljuset av värdepluralismen och mångstämmigheten. I Finland är lyrikfältet inte – åtminstone ännu – indelat i “mainstream” och “alternativ poesi” på samma sätt som jag uppfattar att är fallet i de flesta andra nordiska länder: utbudet är mer nyanserat, och även enskilda poeter kan använda olika uttrycksmedel. Delvis av samma orsak har huvudmedierna inte längre varit initiativtagare i definitionen av poesin och dess frontlinjer.

Värdepluralismen anknyter till den kvantitativa tillväxten: det publiceras allt fler diktsamlingar varje år – antalet titlar närmar sig redan hundra – samtidigt som internet och i synnerhet bloggarna har lett till att den tidigare och med orsak skrämmande publiceringströskeln blivit rätt illusorisk. Dessa strukturella förändringar anknyter på sätt och vis också till det faktum att den nya lyriken i Finland inte på samma sätt som så ofta tidigare är enerationsbunden: den nya värdepluralistiska andan kan ses skapa nya möjligheter även för lite äldre poeter som fått mindre utrymme eller rent av tystnat. De första tecknen på en omvärdering av kanon i anslutning till detta syntes i synnerhet inom den finskspråkiga lyriken, där tideräkningen länge börjat med modernismen på 1950-talet. Beträffande den finlandssvenska lyriken tror jag att relationen till traditionen är mer komplicerad och flexibel.

De fyra poeter som valdes till denna antologi – två kvinnor, två män, av vilka tre skriver på finska och en på svenska, och som alla är födda på 1970-talet – kan så klart inte representera hela utbudet, och redan försöket att behandla dem som dess förgrundsgestalter är att begå våld mot deras individualitet. Här följer dock några spegelreflexer.

Eino Santanen, vars djärva debut, Kuuntele, romantiikkaa (Lyssna, romantik) (2002), på flera sätt utgjorde startskottet för omvärderingen av 2000-talets värderingar (och som skarpt tillbakavisades av Helena Sinervo i Helsingin Sanomat), kunde kallas för nyhejdlöshet. I själva verket är han romantiker (bland annat i det att han inte skyr “stora ämnen”, såsom jordbävningar), men i ordets bästa bemärkelse, eftersom han är medveten om att storheten alltid överstiger poetens gestaltningsförmåga: därför förefaller Santanen tro att en suddig bild är exaktare och berättar mer. “Familjer som överlevande sovjetmedborgare,” skriver han i en dikt som handlar om en jordbävning. Det är samtidigt beundransvärt irrelevant som det med stor precision träffar många “finländares” medvetandetillstånd.

I fråga om slappheten och en därmed förknippad andra dimension, som jag skulle kalla nytalspråkighet, påminner Catharina Gripenberg om Santanen. Strävan att betona talspråkigheten dyker periodvis upp inom poesin, ofta i en “demokratisk” anda, till försvar för de uttryckssätt som utestängts från den litterära diskursen. Enligt mig följer de talspråkiga funktionerna dock andra principer hos Gripenberg. Hennes talspråkighet är så att säga introvert: i sin bedömning av ett urval dikter av Gripenberg översatta till finska påstod poeten Teemu Manninen att hans förståelse av dikterna fördjupades av att han är född samma år som Gripenberg: “det känns som om jag känner till det alltför bra. Det är precis som att lyssna på mina flickvänner.” Gripenberg är född i Jakobstad, finsktalande Manninen i inlandet: den omedelbara förståelsen som den senare ger uttryck för antyder att generationens – eller minigenerationens – i sig idiosynkratiska medvetande är ett gemensamt, generaliserat medvetande förmedlat av medierna. Därför är “talspråkigheten” i detta sammanhang inte längre en motsats till den lyriska diskursen, utan en ny uttrycksform: liksom nordamerikanska Flarfin, som utnyttjar chatter och annat “internetskräp”, är Gripenberg i själva verket utpräglat litterär. Kanske också traditionsmedveten: åtminstone för en som läser henne från andra sidan språkmuren förefaller en del av hennes konstigheter få en förklaring genom bekanta björlingska grepp. Jämför Gripenberg:

så många skiftnyckar som jag har
finns det för många dagar överallt. Längtar du vid en
bensinstation kan den fatta eld har du också intressen?

med Björling i Quosego 1928:

tokiga ögon målar du
med fötterna.
Att packas in i en tredubbel packlåda skickas
i sista järnvägsvagnen
till en ort för vad det blir av oss.

Både Gripenberg och Saila Susiluoto har betraktats som representanter för ett av 2000-talets nya fenomen, nämligen, tjejpoesin. Det förhärskande paradigmet i Gripenbergs poesi förefaller ofta att vara leken (i den bemärkelse av ordet som syftar på sandlådor och dockhem); Susiluoto tycks i sin tur generalisera detta perspektiv. Själv skriver hon ironiskt: “flickorna vill ha det kull men kvinnorna är tvungna”. Hennes dikter är sagor men inte “sagor för vuxna”, utan snarare “sagor om vuxna” och det som är sagoaktigt – mytiskt och drömlikt – i allas liv. Och håller inte allas liv på att förvandlas till en iscensatt saga – återigen förmedlad och instruerad av medierna? Den av Susiluoto favoriserade prosadiktformen har ibland rentav betraktats som det förhärskande paradigmet inom den nya finska poesin: å andra sidan handlar prosalyrikens popularitet om en reaktion mot den bundna lyrikens död som leder tillbaka till modernismens obundna tradition (vilket i sin mest banala form innebär att dikterna blir prosa som upphuggits i strofer). Symptomatiskt nog börjar prosan i Susiluotos senare samlingar, i synnerhet i Auringonkierto (Solvarv) 2005, att återigen spjälkas upp i strofer.

I Aki Salmelas poesi – två diktsamlingar på finska och Word in Progress på “engelska” – realiseras på ett sällsynt vackert sätt en av paradoxerna inom den nyaste poesin överallt i världen: mer än hos de tre andra (och mer än man i allmänhet varit medveten om hittills) stödjer sig Salmelas dikter på en oförskämd återvinning och nyanvändning av gammalt material, och ändå är hans “röst” omedelbart igenkännbar och, åtminstone enligt denna artikelförfattare, den absolut “mest individuella” av de fyra poeterna i antologin. I motsats till Santanen och Gripenberg bygger Salmelas röst inte på att härma en generations eller någon annan omedelbar referensgrupps tal – tvärtom är Salmelas uttryckssätt medvetet ålderdomligt, på något sätt 50-talistiskt, lillgammalt och överdrivet vårdat och lite nasalt på samma sätt som man föreställer sig att en handelsresande på 50-talet talade. Salmela är den mest konceptuella poeten av de fyra: dikternas mening anknyter ofta till deras konstruktion, men den är dock inte alltid uppenbar. Han är också den mest kosmopolitiska i kvartetten, och har varit en flitig introduktör av 1900-talets experimentella ismer på finska – från Gertrude Stein och dadaisterna till John Ashbery och language-poeterna. Kanske vi kunde betrakta honom som nytraditionalist – förutsatt vi ger begreppen tradition och arv en på sätt och vis helt ny tolkning än vad de haft i Finland, nämligen en där de frigjorts från den nationella självbetraktelsens tvångströja, som den finländska poesin – från Runeberg via Leino till Haavikko och Saarikoski – burit så lydigt.

Om det är något som förenar dessa fyra poeter så är det skrattet, som också är temat för årsboken MotMot som nyligen redigerats av Salmela och Santanen. Enligt mig är skrattet deras viktigaste nyhet, den plats där brottet med den nationella traditionen kommer tydligast i uttryck (och låt oss komma ihåg att 90-talisterna på sin tid kallades nyseriösa. Det är ett skratt som inte strävar efter “humoristisk poesi”. Ett skratt som således aldrig är helt obrytbart eller direkt (hos Susiluoto lägger man ofta inte ens märke till det). Vi kunde kanske tala om nysprallighet? Om ett komiskt sublimt? Åtminstone har denna betoning av humor och lek varit en viktig förutsättning för den här nämnda mångstämmigheten även på ett mer omfattande plan inom den finländska lyriken – även om det säkert också är sant som Susiluoto skriver:

inom varje fågel fanns en fågel och en besvansad, inom varje besvansad fanns en fågel och en besvansad, så fortsatte det i all oändlighet.

Och:

De största striderna, sa kvinnan, pågår alltid på insidan.