Upsala Nya Tidning 21.9.2008 [PDF]

Det har sagts förr, men tål att upprepas om och om igen: översättare tillhör de mest undanskymda yrkesgruppena i kultursfären. I dagar då de stora förlagen annonserar satsningar på inhemsk litteratur framför utländska författarskap (SvD 15/9) är det viktigt att reflektera kring vad översättning är för någonting, och varför vi behover den.

Långtifrån att vara någon sorts mekanisk transkriberingsprocess handlar översättning – och då särskilt översättning av skönlitteratur – om en skapelseakt. Översättarens roll som “kulturförmedlare” brukar lyftas fram i debatten: utan översättningar ingen konktakt med andra kulturer eller tankar. Samtidigt är bilden av översättare som “kulturförmedlare” förenklande och i viss mån missvisande, då en litterär text inte nödvändigtvis speglar kulturen eller samhället den är sprungen ur.

I stället handlar översättarens uppgift i skönlitterära sammanhang om att påvisa olika former av tänkande och skrivande, alltså en fråga om att peka på “hur” någonting kan förmedlas i motsats till “vad” som förmedlas.

Detta hävdar åtminstone den finske författaren Leevi Lehto i sin kommande essäsamling Alussa oli kääntäminen, eller I begynnelsen var översättningen, som utkommer på finskt förlag i oktober. Bakom sig har han omkring 40 översatta böcker och flertalet diktsamlingar, varav den senaste är på engelska: Lake Onega and Other Poems. I Sverige van han senast aktuellt när han tillsammans med den amerikanske language-poeten Charles Bernstein föreläste på författar- och översättarkonferensen Waltic, samt deltog i en uppmärksammad poesiuppläsning i tidskriften OEI-s regi.

Hur förhåller sig då hans båda roller som poet och översättare till varandra. Lehto ställer sig frågande till min uppdelding:

“Översättningen är ingen underställd eller blott förmedlande bisyssla till skrivandet, utan författandets själva ursprung.”

Lehtos resonemang kan kännas ovant, men framstår som alltmer logiskt då han berättar om sitt senaste projekt: att nyöversätta James Joyces modernistiska klassiker Ulysses till finska (planerad publisering 2009). Den huvudsakliga poängen mer Joyces bok är enligt Lehto att punktera illusionen om ett enda rent och riktigt språk: “Joyce rör sig suveränt från en stil till en annan, blandar dem, skriver ‘fel’ – och om översättaren då försöker att kväva detta språkliga fyrvärkeri enligt en viss översättningsfilosofi eller -teknik blir resultatet platt och enkelspråkligt, helt i strid med originaltexten.”

Översättarens uppgift blir i stället att “översätta” Joyces språkliga experimentet till en finsk motsvarighet av anarkistisk finska, som dessutom likt Ulysses-teksten blandar flera andra språk i bokstävernas malström. När det kommer till kritan arbetar redan Joyce som en skönlitterär översättare, menar Lehto, då författaren undersöker olika språkformer i stället för att vilja förmedla ett visst budskap.

Pentti Saarikoskis äldre finska Ulysses-översättning lider enlight Lehto av att föregångaren försökt “rätta” Joyce-tekstens “fel” i stället för att inse deras estetiska och experimentella poäng.

Detta, fortsätter Lehto, är någonting som präglar även Tomas Warburtons Svenska översättning.

Någon översättare som känner sigh mananad?